Ja hej!

Nu tänkte jag börja skicka sidor ur boken som har en titel  där Träffas ingår.

Jag förklarade i presentationen att ordet var träffas, men att å, ä och ö inte får vara med, så därför heter Boken här inne ATT DRABBAS.

Om Du inte kan följa med från början, kan Du alltid gå in till höger och välja

inlägg med datum.

Det minsta av frön

Jag är född en marsdag 1936 i Malmö och är enda barnet. Min första barndom var ljus, med undantag för en sjukdomsperiod under mina två spädaste år. Första medvetna synintrycket är som ett stillfoto: min far står i badbyxor med uträckta armar till ett hopp från trampolin, och jag själv står och ser ner i det kristallklara vattnet.

När jag var i sexårsåldern fick jag följa med en lekkamrat och hans mamma till S:t Petri stora vackra kyrka i Malmö. Min familj besökte aldrig kyrkor. När jag kom in i kyrkan upplevde jag en svårbeskrivlig känsla av att massor av osynliga änglar flög omkring där. Jag fylldes av en känsla av att Gud absolut måste befinna sig i kyrkan just då. Detta gav mig gåshud. Trots att jag inte begrep vad prästen sa i predikan så minns jag ändå att han talade om att förlåta.

- Gud, sade han, förlåter utan att man måste lova att vara snäll.- Ja, alltså om man översätter till det barnsliga språk jag tänkte på då. Detta var annat än min mamma. Henne måste man först lova att inte göra om dumheterna. Sedan förlåter hon. Men Gud!! Han måste vara en .......... jag har glömt vilket ord jag tänkte då. Kanske riktig Gud . Som vuxen fyller jag i ordet proffsig om Gud. Sexåringen Rolfs ord gick i samma stil.

Min första skoldag inleddes med att jag gick till en av de främsta bänkarna i salen och satte mig med andäktigt knäppta händer och där väntade jag på händelsernas utveckling. Jag hade fått för mig att man borde göra så, men annars saknade jag helt kristen uppfostran.

Min första Fröken var också min första kontakt med Bibeln och bibliska historien. Det mesta av den undervisningen har jag glömt, men hon hade sått ett frö i mig - lilla frö.

När jag konfirmerades 1951, hade mina frågor om Gud börjat komma. Jag undrade om Gud fanns och vad döden och evigheten var. Jag tyckte att jag balanserade med mina frågor på en lina, spänd över en avgrund av obeskrivlig skräck. Jag tänkte nog att det vore logiskt att gå till prästen med mina frågor, men samtidigt hämmades detta av tanken på att prästen måste ge vissa bestämda, kristna svar på mina frågor. Prästen var givetvis en auktoritet på området, men han var ju partisk.

Då återstod mina föräldrar, som var mina naturliga auktoriteter, som jag upplevde som opartiska. Det trodde jag i alla fall. Visserligen hade jag väl hört ordet Gud i deras mun, men det kanske mest var för att hålla mig på mattan.

Och svaret som mina föräldrar gav var att Gud var en produkt av smarta präster. Tablå!

Det svaret hade min mamma fått av sin far, så det blev även mitt arvegods. "Det finns varken Gud eller djävul - det är bara sånt som de har hittat på för att hålla folk i schack. Det förstår du väl förresten själv, så som det det ser ut i världen."

Det svaret fick jag. 

Om Du vill höra mer, ses vi här i morgon.

Rolf