God morgon!

Välkommen hit!  Den här bloggen delar ut bitar av ett häfte jag skrev för några år sedan. Det följande är sista biten av  första kapitlet. -

Ja så här har jag tänkt efteråt. Men fortfarande var det jag som femtonåring, som upplevde avgrunden i form av en påtvingad ateism. Föräldrarna följde sin verklighet, det är klart, men jag är mycket tacksam för att de hade fel, som det skulle visa sig. Tiden härefter var en lång period av ångest inför livet och inför döden. Tanken på evigheten upplevde jag som en svindlande skräck. För trots försäkringarna om att Gud inte fanns, så kunde jag ju ändå inte vara riktigt säker på att döden gjorde att jag bara slocknar ut.

Men både tanken på utslocknandet och tanken på ett ändlöst fortlevande i en ändlös rymd, fyllde mig med verklig fasa. Det gick t.o.m så långt att jag fylldes av illamående av att enbart sitta nära en person med hjärtfel. Både evig död och evigt liv skrämde mig så att jag inte visste om jag tyckte att döden eller en evighet levande, vore det värsta. Och det kändes som om valet stod mellan dessa två. Om jag nu hade något val, tänkte jag. Den allvarliga och skrämmande delen av väckelsekristendomens apeller hade jag hört, men inte den evangeliska fortsättningen med försoningen i Jesu blod. Och därför kan jag fortfarande som vuxen kristen inte se helvetet annat än som en allvarlig, bokstavlig och förfärlig verklighet.

Jag passerade de tidigare tonåren och började på Malmö Handelsgymnasium. Jag diskuterade tänkbara världsförklaringar med mina jämnåriga. De tyckte att jag tog det där med döden lite väl hårt. Flera av dem hade redan börjat dricka. För mycket. Gymnasietiden medförde fester och jag gick på en del av dem. En gång var det maskerad och jag fick kyssa en haremsdam på kinden, men det visade sig sedan att hon var engelsklärare. Flera hade sedan rätt roligt åt denna kindpuss.

Att kristna kunde finna världens nöjen tomma, det hade jag ju hört, men att avstå från nöjen och sprit för att man inte trodde på Gud , det var underligt. Därför gällde jag ofta som religiös fanatiker fastän jag inte alls var troende!

Mina nöjesplatser blev biblioteket och biograferna, där jag fann den verklighetsflykt som jag behövde som påtvingad ateist. För den verklighet jag upplevde - med alla skräcktankar - var verkligen värd att fly. Dessutom tror jag att Gud skyddade mig från grova och uppenbara synder som jag nog försökte och ville begå men alltså hindrades ifrån.

Ses vi i morgon? Ha en fin dag!

Rolf