Hej! Dags att servera dagens rätt ur boken:

Jag bör kanske nämna en sak som kom in i mitt liv när jag hade anställning på tid-ningen Arbetets bildarkiv. Där fick jag en arbetskamrat som hette Staffan. Han var ilandstigen sjötelegrafist och hade en såpass ovanlig hobby som bibelläsning. Han påstod sig inte vara bekännande kristen, men tog heller inte avstånd från det han läste. Jag nämnde för honom om mina planer att studera och bli präst. Han tyckte inget vidare om nyheten utan tog det mera som att jag ville ha det som levebröd. "Då ska du väl döpa spädbarn också kan jag tro?!" var en replik han använde. Jag började förstås leta efter argument för min ståndpunkt men fann inga. Jag skrev till biskoparna Nygren, Aulén och Giertz, som alla levde.

Jag fick träffa Aulén och Nygren i deras bostäder och det var angenämt, men jag kan inte påstå att jag fick kött på benen för spädbarnsdopet. Nog för att Nygren hade argument, men jag tyckte att de luktade Kejsarens Nya Kläder, den saga där två bedragare i textilbranschen som stoppar alla beställningspengar i egen ficka utan att leverera något. De sprider ut att den som är dum eller oduglig i ämbetet, inte kan se tyget. Så därför låtsas alla se tyget fastän kejsaren är naken. Bara ett litet barn vågar säga att han inte har något på sig. Om man inte tror på de teologiska formler som en biskop använder, så är man dum eller oduglig till prästämbetet. Fast nu är jag efterklok: riktigt så långt sträckte sig inte mina tankar då. Ändå fanns det kvar en liten, liten tagg av undran i mitt sinne......

Tillbaka till mina studieplaner. De övriga hindren avverkades i tur och ordning och jag läste så tre terminer på gymnasienivå för att bättra på betygen och skrevs sedan in på teologiska fakulteten i Lund och klarade resorna genom att åka med en annan studerande i hans bil. Detta kunde kombineras med jobbet på tidningen fram till september 1972, då både föreläsningsförmiddagar och gruppövningseftermiddagar blev obligatoriska och jag alltså måste sluta jobbet.

Lunds universitet numrerade årsklasserna alfabetiskt. Jag tillhörde en studiegrupp som hette Filip. Eva fick försörja familjen och tog tjänst som barnsköterska på Allmänna Sjukhuset i Malmö. Där skaffade hon sig tyvärr ett ryggskott, som återkom irriterande ofta. Hon besökte både läkare, kiropraktorer och sjukgymnaster, som kunde skänka henne en tids lindring. Men eländet återkom alltid lika envist efter en viss tid, och det blev som ett handikapp för henne, som jag ska nämnna mer om senare.

Mina studier avslutades med den s.k prakten höstterminen 1973 och prästvigningen skedde tredje söndagen i advent 16 december av biskop Olle Nivenius. Det var ett mycket stort ögonblick i mitt liv, när Mårten Werner som assistent lade stolan och mässhaken över mig, som tecken på prästvigningen, och biskopen uttalade orden där han antvardade mig och de övriga prästämbetet i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn.

Nu kunde jag gå in i den tjänst, som jag hade tänkt på, när jag efter omvändelsenatten 1957 bäddade min säng. Det blev inte mycket sova av, den natten heller.

Men ändå vill jag nu med några rader återkomma till själva studietiden.

Jag hade sett ett bibelord som påminde mig om namnet på min studiegrupp - Filip. Det var ett ord från Jesus: - Så lång tid har jag varit hos eder och du har ännu inte lärt känna mig, Filippus.

(Joh. 14: 9) Ordet blev som en obehaglig eftertanke.

Något lysande läshuvud har jag aldrig haft. Varken under skoltiden eller i studierna med början vid 36 års ålder. Men jag fick ta emot Herrens välsignelse av Mårten på pastorsexpeditionen och vår Herre var nådig mot mig och lät mig lyckas, och hålla det tidsschema jag själv hade gjort upp med tanke på hur länge en termins studielån skulle räcka.

Den första plats jag sändes till - det kallas missi´v - var Björnekulla församling i Åstorps kommun i NV Skåne.

Ses vi i morgon?

Ha det bra! Rolf