Gomorron!

Den anställning Mårten skaffat mig, var en praktikanttjänst, som jag sökte och fick

med tanke på att försöka kommma in på Socialinstitutet i Lund. Året var 1957. Jag började anställningen i maj, nästan direkt efter militärtjänsten. Arbetsplatsen var en alkoholistanstalt, som drevs av en kyrklig stiftsverksamhet. (Lunds Stifts Prästers Nykterhets- och Diakonianstalt) Förestån- daren var diakon och en rejäl kristen. Varje söndag eftermiddag hölls andakt av ortens präster.

Jag hade ambitionen att leva ett utvärtes bra liv, som kunde tänkas rimma med kristendom, dock utan att jag ännu hade börjat tro. Därför deltog jag i andakterna, men var en rätt motsträvig och självpåtvingad deltagare. En augustisöndag lyssnade jag ändå lite mera aktivt, och fick höra bibeltexter som Uppenbarelseboken 2: 1-5. Brevet till Sardes församling.

"Men det har jag emot dig, att du har övergivit din första kärlek."

Och jag tänkte: Om nu Gud i alla fall skulle finnas, kunde han då mitt i en uppläst bibeltext vända sig direkt till mig med de ord som lästes? Kunde det vara så att denne eventuelle Gud tyckte att jag hade övergett min första kärlek? Jag förstod ju både av textsammanhanget och annars också att Gud i så fall menade kärlek till honom.

Efter den andakten hade jag sysslor att sköta, men jag gick i tankar som gällde det jag hade hört. Orden "varför inte" började komma också. "Varför inte" gällde tanken att göra ett sorts prov. Att be trots att jag egentligen inte trodde att Gud fanns. Inte ett klåfingrigt prov, där man bara "tänker se vad som händer". Utan ett prov där hela ens varelse finns med i spänd förväntan. Det kändes som om jag äntligen skulle få veta den verkliga sanningen om jag gjorde det provet. Men tvivlaren i mig hånskrattade åt det och sade att jag bara kommer att få hålla en monolog, men jag svarade: jamen om han nu inte finns, så händer det ju ingenting alls. I alla fall inget som kan skada mig.

När stunden hade kommit och jag hade låst mitt rum, så hade jag funderat ut hur det skulle gå till. Kristna brukade falla på knä, och knäppa händerna, hade jag sett, så det tänkte jag göra. I mitt rum fanns min bäddade säng och jag föll på knä vid den med händerna knäppta och böjde mig ner så jag hade näsan i bäddfilten. Den luktade kaffe, eftersom den kom från närheten till kaffeförrådet.

Jag sade - och nu var det ett tilltal och inte bara en föreläsningsröst - till den Gud vars existens jag definitivt ville veta sanningen om: Gud - om Du finns så ge mig ett tecken!

Och så var jag tyst och väntade. Jag har glömt tidsrymden, men jag tror att det gick en halv minut. Jag letar lite efter de rätta orden, men det jag nu fick känna, var en stor glädje. Den kom sakta och - den fyllde mig helt. Graden av glädje ökade efterhand. Den blev nästan outhärdlig till slut. Det är det bästa sättet att beskriva vad som hände.

Detta pågick länge, för jag började också tala till honom och tacka honom för att han hade svarat, och för mycket annat. Sedan började det hela gå över i ett annat skede. Jag började känna ånger över att inte ha gjort det här försöket tidigare. Gud hade säkert längtat efter att få höra från mig. Det här skedet blev ångerfullt och jag bad om förlåtelse för gamla synder.

Här måste min beskrivning sluta, även om det hände mer, som liknar vad andra har skrivit om liknande erfarenheter. Jag vill vara helt säker på att jag bara berättar vad jag upplevde.Och eftersom detta hände 1957 och jag skriver detta 1999, över fyrtio år senare, så vill jag vara säker på att minnas rätt. Men jag kände mig alldeles säker på att ha fått svar på min bön. Gud fanns verkligen.

Småningom måste jag väl ändå ha somnat, men trots den ganska långa nattliga erfarenheten, vaknade jag utsövd och på ett underbart humör. Tanken på vad som hade hänt, rörde mig på nytt till tårar och jag sade: "Det här, Gud, det ska Du inte ha gjort för ingenting. Jag vill ägna resten av mitt liv åt att tala om för folk att Du finns och hurdan Du är!"

Om denna natt och detta prov har jag berättat för många genom åren.

Om jag nu i mogen ålder ser utifrån på den unge man jag var, så ser jag att han skaffade sig en psalmbok och en plats i rummet till att be, plus ett ljus att tända. Och ett exemplar av Nya Testamentet. Det finns kvar ännu, med påskrift från föreståndaren att jag får det gratis. Den unge nykristne fick besvär med dåliga vanor som han bröt. Det tog ett bra tag att vänja sig av med att svära, för den konsten behärskade han grundligt: Men det gick, det också.

Jag är både glad och förvånad att han lyckades såpass bra. Men det berodde nog på att det inte var fernissa. Den glada överraskningen att Gud finns, blev verkligen något som vände ut och in på honom.

Tillbaka till jagformen. Jag skrev ett brev till Mårten Werner och berättade om den speciella

natten. Mina brev hade nog inte varit så roliga för honom att läsa dittills. Men nu skrev han glatt tillbaka och avslutade med: Håll nu fast det du har, så att ingen tager din krona.

(Upp. 3: 11)

Tack för idag. Vi ses i morgon?

Rolf