Hej!

Hittills har jag skrivit mest om vad som rörde sig inuti mina tankar. Mennu började det hända lite yttre påverkan.  

I maj 1956 ryckte jag in som värnpliktig befälselev  vid  Lv4  i  Malmö.  Jag ogillade mycket av det militära, men jag ville verkligen försvara mitt land. I militära samman-hang skulle jag inte tveka att ta till vapen för att skydda landet. Fred vill jag gärna ha, men fred ger bitter eftersmak utan frihet.

Det blev i militärtjänsten som jag träffade den person som innebar nyckeln till tro för mig. Mårten Werner var regementspastor och jag uppsökte honom, eftersom jag tänkte att en präst kanske inte skulle ge samma auktoritativa svar till en rekryt som till en konfirmand. Han började tala om Bibeln. Frågade om jag läste i den någon gång.

Och jag tänkte: - Bibeln?! Används den än? Det finns ju så mycket modern litteratur om kristendom. Högt sade jag bara att det inte hade blivit så mycket med den saken. Jag kom ofta tillbaka till hans expedition, och så pratade vi litet. En del om Gud, en del om annat. Han frågade mig om jag hade försökt be någon gång. Det hade jag nu inte, eftersom jag trodde att det inte fanns någon att be till.

- Jamen jag tror på Gud, sade Mårten.

- Pastorn,  ja,  men pastorn är ju präst.

- Säj inte pastorn, säj du!  Javisst är jag präst. Men varför tror du jag har blivit det? Varför tror du jag har legat i Lund flera år och läst teologi? Tror du en prästlön är så fet? -

Vad jag än inbillade mig därvidlag, så svarade jag nej. Det trodde jag ju inte. Men det blev flera besök hos Mårten. Och sannolikheten för Guds existens ökade och minskade alltefter mitt humör den dagen. Men någon bibelläsning att tala om, blev det inte. Öpnade jag boken, så visste jag inte var jag skulle börja. Första Moseboks inledning hade jag svårt att tro och Nya Testamentet var fullt av en person som jag var rädd för. I varje fall skygg för. Jesus.

Jag tyckte inte om honom. Det vill säga  det  var nog  inget  d i r e k t  p e r -s o n l i g t  jag hade emot honom, utan det var mera så att han hade presenterats för mig på ett ganska sötsliskigt sätt. Som "Jeeeeesus".

Den första kontakten, på gott och ont, skedde med största sannolikhet i den barnpassningsinrättning (motsvarande dagis) som kallades barnkrubba, där jag tillbringade rätt många timmar mellan tredje och fjärde året. Där fanns två ledarinnor som var kristna, eller som mina föräldrar sade, "religiösa". Det var nog där jag oftast hörde Jesu namn "sliskas till".

När värnplikten var slut, upphörde för en tid kontakten med Mårten. Men han hann först skaffa mig min första anställning. Han for ut i FN-tjänst i Gaza. Jag fick hans adress. Ambitionerna att få kontakt med Gud, var nog inte så starka och låg därför för tillfället på is.