Hej!

Det är Rolf som med det här avsnittet avslutar bloggen drabbas. Jag kommer att låta den ligga kvar en tid, så att de som vill ska kunna läsa olika avsnitt i den.

                        Sista kapitlet:                  Dop som troende

Under år 1999 träffade vi olika människor i olika grupper, både i Evas arbete och på andra sätt. Vi besökte en vän som bodde en bit bort och där läste vi en tidning som vi tyckte motsvarade vår syn på kristna sammanhang.

Jag vill inte förmedla någon samfundsetikett i min blogg, så därför inför jag anonymitet överallt där samfundetsnamnet syns. Tidningen jag talade om sprids av en församling i Stockholm. Vi var inne i juni och församlingen skulle ha en tältkonferens i slutet av juli. Vi fick låna så många tidningar vi ville och det blev många lässtunder. Bland mycket som stod att läsa, var att församlingens pastor i början av 1999 hade fått flytta hem till Herren.

Vi ringde till församlingen och frågade oss för om plats för en husvagn och lite annat. Vi blev bokade för hela veckan. En vecka före konferensen var vi på en campingplats utanför Västerås och mådde bra. Jag hade gjort dumma rörelser så musklerna i mina axlar protesterade häftigt. Det blev värmedynor och värktabletter. På campingplatsen var badet en skön höjd- punkt. Det svalkade axlarna. Jag gick och längtade efter den kristna konferensen, för jag kände på mig att det skulle bli en verklig rekreation för våra trötta "personer".  Det stämde.

Vi blev mycket väl mottagna. Stämningen var vänlig, skön och praktisk. Ingenstans kunde vi upptäcka något gnissel, trots att gästerna strömmade till hela tiden. Det är svårt att beskriva en tältkonferens. Det är en speciell värld. Men vi trivdes verkligen mycket bra och både predikningar och sång var det bra kvalité på. Församlingen har en sångbok och den används verkligen. Några melodier kände vi igen, men ganska många var helt nya för oss. Men även de nya tyckte vi om. Äta mellan mötena kunde man göra i byggnaden. Betalningen löstes så att man lade pengar i en offerkista och de som hade, gav mer och andra kanske ingenting. Och en del medel kom in kollektvägen.

Detta är ingen recension av konferensen. Men vi trivdes verkligen jättefint.

Jag bestämdemig också för att tala med den som var dopansvarig. Han var inte så lätt att bli ensam med, men slutligen gick det.

Någon dag senare träffade jag dopförrättaren på ett möte. Då sade jag att alla formaliteter var klara. Och ett par dagar senare igen, ringde han och talade om att jag var välkommen till mitt dop den 26 september. På så vis kom det sig att jag nu är döpt. Eva döptes nästan på dagen ett år senare.

Tack för att Du har varit här inne och läst!   Rolf

                                 Slut