Godmorgon! 

Jag fortsätter hämta delar av kapitel ur min lilla skrift Att drabbas.   

Nu har jag kommit till en typ av resonemang, men det är bättre att Du läser hela sammanhanget.  Det handlar om meingsskiljaktigheten mellan en ateist och en kristen. 

Den troende inser för det mesta att hans uppfattning i trosfrågor är en tro. Ateisten inser inte lika ofta att hans tron (icke-tron) är en tro, dvs. en uppfattning på trosplanet. Detta kan möjligen bero på att det är en negativ tro. (Ibland enbart en avvisande tro). Ateisten kan därför ibland formulera sig som om hans icke-tro vore en form av vetande eller rentav vetenskap. Han menar sig kanske (ensam eller samman med andra ateister) ha avslöjat den säkra sanningen, och gör därmed gällande att detta hans "avslöjande" visar att gudstron är falsk.

Både ateisten och den troende har rätt att hävda sina egna respektive uppfattningar, men ateisten är också, liksom den troende, skyldig att uppfylla det kunskapsteoretiska kravet och sätta etiketten TRO på sin uppfattning. Liksom den troende måste göra med vilket trosuttalande som helst.

Jag som skriver detta är ju troende kristen, och jag tycker själv att avsaknaden av en tro på Gud innebär att flyta omkring i en dyster, grå molnmassa, och det är kanske denna känsla som existentialisten, författaren Jean-Paul Sartre kallar för Äcklet. Livsledan. Det vill säga vad som enligt min mening uppkommer när man upptäcker vad livet utan Gud skulle vara. Med detta liv menar jag här det liv man lever, när man tror sig veta att Gud icke existerar. Ateisten skulle troligen skriva "inser" i st f tror sig veta. 

Ateisterna gör den rätt självklara personliga erfarenheten att livet saknar verklig mening, eftersom ingen Gud finns i deras trosmodell och medvetande. Livets mening får de söka på annat håll; genom att exempelvis bejaka sig själva eller livet eller en speciell tes, som skulle ge livet en mening som ersättning. Men själva livet blir egentligen deras fiende, och talet om det formuleras ofta i en bitter grimas, till vilken man behöver en eller annan medicin. Alkohol i rätt stor mängd är bara ett exempel.

Om vi fortsätter med Sartre och hans lärjungar, som kallar sig existentialister, så menar de sig vuxna därför att de väljer denna trosform, vilken de kallar "obehaglig men sann". De menar att de föredrar "den obehagliga verkligheten" framför "den behagliga fantasin" med trons innehåll.

Gudstron har i deras trosvärld och genom deras resonemangsmodell avslöjats som bedrägeri. Det har skett med samma klena bevisning som man anser att kristna håller sig med. Och liksom vi, väljer de böcker, nöjen och umgänge för att stärka sig i sin tro. Så vad är skillnaden? ---

Inte tro mot vetande utan tro mot tro.