Ateisten "predikar" ofta den läran, att den troende tror på Gud på grund av att han desperat hoppas att det skall finnas en Gud. Och i en del fall kan en troende vara så pressad i sin livssituation att denna desperation finns. Ateisten menar att den troende medvetet eller omedvetet bedrar sig själv till att tro "mot bättre vetande". Både sitt eget vetande och andras. Den troende borde, menar ateisten, öppet erkänna att Gud inte kan finnas. Vidare anser ateisten att det är människohjärnan som inte kan acceptera sin egen död, utan måste uppfinna ett evigt liv, som den troende hjärnan hoppas skall vara sant.

Och som slutkläm på detta resonemang händer det att ateisten jämför den uppstån- delsetroende kristne med ett litet barn, som skriker nejnejnej! när det är läggdags, trots att barnet ser att det är mörkt ute. Detta beror, anser ateisten, på att den kristne "inte vill acceptera sanningen, utan till varje pris vill hävda sin tro. Han vill så gärna tro på himmelen för att han vill dit i stället för att utslockna."

att det finns något trotsigt och mot meningslöshet upproriskt i min egen kristna tro. Och jag vet att det är tro, och att jag kan ha fel. Fast jag tycker nog att jag har fått rätt många indicier för att min tro är riktig. Däremot ännu inga för motsatsen. Men min tro är en tro.

Vem får det värst efter döden om hans tro är falsk: den kristen eller ateisten? Den kristne slocknar ut och vet ingenting. Ateisten: vad upplever han? Jag vill inte byta. Är Du osäker men villig att verkligen pröva förutsättningslöst: Be en bön till Gud. Säg: "Jag vet inte vad jag ska tro. Ge mej ett tecken. Gud, jag vill tro. Hjälp mej!"

Där får vi skiljas åt för idag. Ha det b ra idag. Ses vi i morgon?  Rolf