Hej! 

Ja vi fortsätter väl med boken... 

- - - -  

Där tackade han för "biljetten" och tackade för det förtroende och det utlämnande av mig själv som jag hade givit honom. Vi satt i hans soffa och pratade länge och väl och han bekräftade att det verkligen hade hänt övernaturliga saker som svar på bön, för hans egen del.

Vad det gällde att fasta, så kunde vi bestämma att vi två kunde göra det på måndagarna från uppstigandet till sju på kvällen. Vi bestämde att börja den måndagen som förestod.

Så var det bönen. Jag har glömt mycket vad vad han sade. Och vi bad väl så mycket som vi pratade. Han inledde med spontan lovprisning och citerade psaltarpsalmen 133 om hur gott det var att bröder bodde endräktigt tillsammans. Han bad högt och ivrigt att Gud måtte välsigna mig. Jag stördes inte av att det var hög volym på bönen. Kvällen var redan sen och jag for hem, ställde min skiva bredvid sängen och somnade gott.

Det hade varit underbart att vakna en augustimorgon 1957, när jag kom underfund om Guds existens. Men den söndagsmorgon som följde på besöket hos Samuel, överträffar även den morgonen med marginal. När jag vaknade, kände jag det som om jag stod i en dusch av varmt vatten eller varmluft och en underbar glädje. Om jag för en sekund underade över orsaken, behövde jag bara kasta en blick på det stora skivomslaget med JESUS på. Detta var rubrikens varmdusch. Här kommer kallduschen.

Man gör sina misstag i prästtjänsten ibland. Jag gjorde ett som skaffade mig en rejäl utskäll- ning av kyrkoherden. Men den bara rann av mig. Trots det kom jag förstås ihåg att inte göra om dumheten. Detta lugn hade jag inte haft om jag inte hade fått den söndagens erfarenhet av Jesus.

Jag kunde inte låta bli att berätta för Eva om varmduschen, och hon ville också ta emot Jesus och vi bad tillsammans. Samuel och jag träffades flera gånger och bad och fastade tillsammans. Bland annat bad vi för Evas rygg. Biblisk fasta skiljer sig från hälsofasta som mest i två saker. Motivet: Man vill söka Gud på extra stort allvar. Dieten: Och man avstår helt från mat och dryck av alla slag.

En kväll efter min aftonbön kom hon och frågade mig om jag hade bett för hennes rygg.

- Javisst, hurså?

- Jo, den är helt bra!

I en inomhustrappa i prästgården hade hon känt värme i ryggen och smärtan försvann. Hon hade gått hela eftermiddagen och inte vågat säga något, förrän hon visste att det var bestående. -

Och efter detta har Eva fött en pojke till och rensat åtskilliga kvadratmeter trädgård utan att ens ha haft ont i ryggen. Detta arbete hade dittills varit en smärtsam uppgift.

Men jag tyckte ofta att kyrkan var ljum och jag ville ha mera bibelundervisning. Det fanns en bekännelsefront som kallades högkyrklig och där man verkade ta bibeln på större allvar. Tiden inom denna falang blev rätt kortvarig så jag förbigår den utan annan kommentar. Så efter ungefär ett år där, hoppade vi av, utleda på skrivna och växelvis lästa böner. En sen kväll sedan vi lämnat detta, satt vi vi vår soffa.

Och här kommer jag in på en ny fast i mitt liv...

Vi ses kanske här inne i morgon?    Rolf

Hej, då fortsätter vi!

Det här hände en sommardag 1974. Jag var alltså alldeles nykläckt pastoratsadjunkt i Björnekulla, och med familjen på semester i Haverdal, en badort i södra Halland, som var Evas barndoms sommarparadis. Vi bodde hos Evas föräldrar som hyrde en stuga. 

Närsynt som jag är, bär jag alltid glasögon utom i vattnet, vilket bör nämnas här. Denna dag var strömmen i vattnet stark, och man blir lätt orolig för badande som inte vet om detta. Medan jag badade med vår tioåring Magnus, fick jag syn på ett litet huvud längre ut i vattnet.

När det är ström, kan det vara bråttom, och jag ville snabbt - men utan glasögon - veta om den simmande därute var vuxen eller ej. Det kändes så förargligt att ropa åt en vuxen karl att simma in, så jag sa åt Magnus att gå in till stranden och sedan släppte jag botten och tog ett simtag utåt för att se om han var barn eller vuxen. Och jag såg att det var en pojke, och jag ropade att han borde ta sig in till stranden för strömmens skull. Han lydde genast så gott han kunde. Och så var det dags för mig att simma in. Det var bara det att stranden avlägsnade sig för varje simtag. Hastigt gick sanningen upp för mig: Strömmen har tagit mig.

Jag bad väldigt fort en bön till Gud: Hjälp mig, annars drunknar jag här!

Sedan skrek jag på mänsklig hjälp. Och sekunderna var verkligen dyrbara. Jag tror jag har en rätt bra uppfattning om tiden, men det gick väldigt fort att få ett par starka armar om mig.

Jag var snabbt på så grunt vatten att jag bottnade. Jag har tänkt efteråt: Han ställde mig på säker grund, som det står någonstans i Bibeln.

Så hann jag säga till min räddare, att det fanns en till därute och han for iväg som en säl. Men den gången höll det på att gå galet. Ändå klarade han både sig själv och den 13-åriga pojke från Värmland som jag hade varnat. Min räddare var vårdare på en sommarkoloni för handikappade barn. Han fick senare Carnegiemedalj för sin bragd. Eva och jag tog en promenad till hans bostad på kvällen för att tacka honom. Han heter Tuve Skånberg och är numera (kd)-politiker.

Ordet pastor betyder herde och hämtas direkt från boskapsskötseln. Jesus använde ordet herde ofta, inte minst om sig själv. I Svenska Kyrkan är en kyrkoherde ledare för ett pastorat, som kan bestå av en eller flera församlingar. Min förste kyrkoherde hette Tage Bentzer och han hade ett år kvar till pensionen när jag kom.

Efter honom kom en ung sjömanspräst, Hans Börje Hammar. Med honom kom ekumeniken, som han var van vid från Rio de Janeiro, hans förra arbetsplats. Det blev ekumenisk bönevecka, dvs. man lånade kyrkor, predikanter och körer av varandra tvärsöver samfunden,

vilket hos oss blev pingstkyrkan, missionsförbundets och svenska kyrkan. Alla var välkomna til alla lokalerna och det rådde en skön och trevlig gemenskap.

Särskilt en kväll minns jag. Vi var i pingstkyrkan, som heter Betel, och kyrkoherden predi- kade. Andelen ungt folk var påfallande. Kören - missionsförbundare - sjöng med glädje- strålande ansikten, som bar tydligt vittnesbörd om att tro på vad man sjöng. Kören i Björne- kulla kyrka brukade visserligen också sjunga bra, men kanske sjöng de så svåra stycken (varför??) att de på grund av koncentration inte kunde "stråla" lika mycket.

Men påfallande var det.

Efter gudstjänsten stod jag och valde bland några LP-skivor (det var på de stora vinylski- vornas tid!) och fastnade för en som såg lika glad ut som missionarnas kör, och köpte den.

Det stod Jesus med stora bokstäver på den. Medan jag stod där blev jag hembjuden till en av pingstvännerna på kvällsmat. Till min förvåning satt man och pratade om rent kristna saker. Det var jag inte van vid. Det kom bibelcitat, det kom ord om bön och fasta, som jag kände igen från bibeln, om verklig bönhörelse och om en nyligen avliden kvinna, Kathryn Kuhlmann, vid vars jättelika möten det skedde under och sjuka blev friska. Alltsammans saker som jag förut hade hänvisat till sagovärlden. Om jag tidigare hade haft förutfattade meningar om frikyrkofolk - pingstvänner inte minst - , så fick jag nu anledning att tänka om. Det fanns inget sirapsslisk hos den Jesus de talade om. Allt var sakligt och rakt, men glatt, hjärtligt och vänligt. Detta fick mig att tänka till: De har något som jag inte har. Pastorn fanns också med: han heter Samuel Svensson.

Och jag tänkte: skjuter jag nu upp det här tills i morgon, så kanske det kommer ett hinder i vägen. Jag hittade en pennstump i byxfickan och ett konsumkvitto i plånboken, och där skrev jag: var snäll och lär mig be och fasta. Jag vet ihop den och smusslade över den till Samuel. När han hade läst den, nickade han åt mitt håll, reste sig, tackade för maten och sade godkväll. Från tamburen vinkade han åt mig att komma med. Jag gjorde samma sak som han och vi tog hans bil hem till honom.

Ha en bra dagg. Ses vi i morgon?  Rolf