Hej! 

Ja vi fortsätter väl med boken... 

- - - -  

Där tackade han för "biljetten" och tackade för det förtroende och det utlämnande av mig själv som jag hade givit honom. Vi satt i hans soffa och pratade länge och väl och han bekräftade att det verkligen hade hänt övernaturliga saker som svar på bön, för hans egen del.

Vad det gällde att fasta, så kunde vi bestämma att vi två kunde göra det på måndagarna från uppstigandet till sju på kvällen. Vi bestämde att börja den måndagen som förestod.

Så var det bönen. Jag har glömt mycket vad vad han sade. Och vi bad väl så mycket som vi pratade. Han inledde med spontan lovprisning och citerade psaltarpsalmen 133 om hur gott det var att bröder bodde endräktigt tillsammans. Han bad högt och ivrigt att Gud måtte välsigna mig. Jag stördes inte av att det var hög volym på bönen. Kvällen var redan sen och jag for hem, ställde min skiva bredvid sängen och somnade gott.

Det hade varit underbart att vakna en augustimorgon 1957, när jag kom underfund om Guds existens. Men den söndagsmorgon som följde på besöket hos Samuel, överträffar även den morgonen med marginal. När jag vaknade, kände jag det som om jag stod i en dusch av varmt vatten eller varmluft och en underbar glädje. Om jag för en sekund underade över orsaken, behövde jag bara kasta en blick på det stora skivomslaget med JESUS på. Detta var rubrikens varmdusch. Här kommer kallduschen.

Man gör sina misstag i prästtjänsten ibland. Jag gjorde ett som skaffade mig en rejäl utskäll- ning av kyrkoherden. Men den bara rann av mig. Trots det kom jag förstås ihåg att inte göra om dumheten. Detta lugn hade jag inte haft om jag inte hade fått den söndagens erfarenhet av Jesus.

Jag kunde inte låta bli att berätta för Eva om varmduschen, och hon ville också ta emot Jesus och vi bad tillsammans. Samuel och jag träffades flera gånger och bad och fastade tillsammans. Bland annat bad vi för Evas rygg. Biblisk fasta skiljer sig från hälsofasta som mest i två saker. Motivet: Man vill söka Gud på extra stort allvar. Dieten: Och man avstår helt från mat och dryck av alla slag.

En kväll efter min aftonbön kom hon och frågade mig om jag hade bett för hennes rygg.

- Javisst, hurså?

- Jo, den är helt bra!

I en inomhustrappa i prästgården hade hon känt värme i ryggen och smärtan försvann. Hon hade gått hela eftermiddagen och inte vågat säga något, förrän hon visste att det var bestående. -

Och efter detta har Eva fött en pojke till och rensat åtskilliga kvadratmeter trädgård utan att ens ha haft ont i ryggen. Detta arbete hade dittills varit en smärtsam uppgift.

Men jag tyckte ofta att kyrkan var ljum och jag ville ha mera bibelundervisning. Det fanns en bekännelsefront som kallades högkyrklig och där man verkade ta bibeln på större allvar. Tiden inom denna falang blev rätt kortvarig så jag förbigår den utan annan kommentar. Så efter ungefär ett år där, hoppade vi av, utleda på skrivna och växelvis lästa böner. En sen kväll sedan vi lämnat detta, satt vi vi vår soffa.

Och här kommer jag in på en ny fast i mitt liv...

Vi ses kanske här inne i morgon?    Rolf

Hej, då fortsätter vi!

Det här hände en sommardag 1974. Jag var alltså alldeles nykläckt pastoratsadjunkt i Björnekulla, och med familjen på semester i Haverdal, en badort i södra Halland, som var Evas barndoms sommarparadis. Vi bodde hos Evas föräldrar som hyrde en stuga. 

Närsynt som jag är, bär jag alltid glasögon utom i vattnet, vilket bör nämnas här. Denna dag var strömmen i vattnet stark, och man blir lätt orolig för badande som inte vet om detta. Medan jag badade med vår tioåring Magnus, fick jag syn på ett litet huvud längre ut i vattnet.

När det är ström, kan det vara bråttom, och jag ville snabbt - men utan glasögon - veta om den simmande därute var vuxen eller ej. Det kändes så förargligt att ropa åt en vuxen karl att simma in, så jag sa åt Magnus att gå in till stranden och sedan släppte jag botten och tog ett simtag utåt för att se om han var barn eller vuxen. Och jag såg att det var en pojke, och jag ropade att han borde ta sig in till stranden för strömmens skull. Han lydde genast så gott han kunde. Och så var det dags för mig att simma in. Det var bara det att stranden avlägsnade sig för varje simtag. Hastigt gick sanningen upp för mig: Strömmen har tagit mig.

Jag bad väldigt fort en bön till Gud: Hjälp mig, annars drunknar jag här!

Sedan skrek jag på mänsklig hjälp. Och sekunderna var verkligen dyrbara. Jag tror jag har en rätt bra uppfattning om tiden, men det gick väldigt fort att få ett par starka armar om mig.

Jag var snabbt på så grunt vatten att jag bottnade. Jag har tänkt efteråt: Han ställde mig på säker grund, som det står någonstans i Bibeln.

Så hann jag säga till min räddare, att det fanns en till därute och han for iväg som en säl. Men den gången höll det på att gå galet. Ändå klarade han både sig själv och den 13-åriga pojke från Värmland som jag hade varnat. Min räddare var vårdare på en sommarkoloni för handikappade barn. Han fick senare Carnegiemedalj för sin bragd. Eva och jag tog en promenad till hans bostad på kvällen för att tacka honom. Han heter Tuve Skånberg och är numera (kd)-politiker.

En varmdusch och en kalldusch

Ordet pastor betyder herde och hämtas direkt från boskapsskötseln. Jesus använde ordet herde ofta, inte minst om sig själv. I Svenska Kyrkan är en kyrkoherde ledare för ett pastorat, som kan bestå av en eller flera församlingar. Min förste kyrkoherde hette Tage Bentzer och han hade ett år kvar till pensionen när jag kom.

Efter honom kom en ung sjömanspräst, Hans Börje Hammar. Med honom kom ekumeniken, som han var van vid från Rio de Janeiro, hans förra arbetsplats. Det blev ekumenisk bönevecka, dvs. man lånade kyrkor, predikanter och körer av varandra tvärsöver samfunden,

vilket hos oss blev pingstkyrkan, missionsförbundets och svenska kyrkan. Alla var välkomna til alla lokalerna och det rådde en skön och trevlig gemenskap.

Särskilt en kväll minns jag. Vi var i pingstkyrkan, som heter Betel, och kyrkoherden predi- kade. Andelen ungt folk var påfallande. Kören - missionsförbundare - sjöng med glädje- strålande ansikten, som bar tydligt vittnesbörd om att tro på vad man sjöng. Kören i Björne- kulla kyrka brukade visserligen också sjunga bra, men kanske sjöng de så svåra stycken (varför??) att de på grund av koncentration inte kunde "stråla" lika mycket.

Men påfallande var det.

Efter gudstjänsten stod jag och valde bland några LP-skivor (det var på de stora vinylski- vornas tid!) och fastnade för en som såg lika glad ut som missionarnas kör, och köpte den.

Det stod Jesus med stora bokstäver på den. Medan jag stod där blev jag hembjuden till en av pingstvännerna på kvällsmat. Till min förvåning satt man och pratade om rent kristna saker. Det var jag inte van vid. Det kom bibelcitat, det kom ord om bön och fasta, som jag kände igen från bibeln, om verklig bönhörelse och om en nyligen avliden kvinna, Kathryn Kuhlmann, vid vars jättelika möten det skedde under och sjuka blev friska. Alltsammans saker som jag förut hade hänvisat till sagovärlden. Om jag tidigare hade haft förutfattade meningar om frikyrkofolk - pingstvänner inte minst - , så fick jag nu anledning att tänka om. Det fanns inget sirapsslisk hos den Jesus de talade om. Allt var sakligt och rakt, men glatt, hjärtligt och vänligt. Detta fick mig att tänka till: De har något som jag inte har. Pastorn fanns också med: han heter Samuel Svensson.

Och jag tänkte: skjuter jag nu upp det här tills i morgon, så kanske det kommer ett hinder i vägen. Jag hittade en pennstump i byxfickan och ett konsumkvitto i plånboken, och där skrev jag: var snäll och lär mig be och fasta. Jag vet ihop den och smusslade över den till Samuel. När han hade läst den, nickade han åt mitt håll, reste sig, tackade för maten och sade godkväll. Från tamburen vinkade han åt mig att komma med. Jag gjorde samma sak som han och vi tog hans bil hem till honom.

Ha en bra dagg. Ses vi i morgon?  Rolf

Hej! Dags att servera dagens rätt ur boken:

Jag bör kanske nämna en sak som kom in i mitt liv när jag hade anställning på tid-ningen Arbetets bildarkiv. Där fick jag en arbetskamrat som hette Staffan. Han var ilandstigen sjötelegrafist och hade en såpass ovanlig hobby som bibelläsning. Han påstod sig inte vara bekännande kristen, men tog heller inte avstånd från det han läste. Jag nämnde för honom om mina planer att studera och bli präst. Han tyckte inget vidare om nyheten utan tog det mera som att jag ville ha det som levebröd. "Då ska du väl döpa spädbarn också kan jag tro?!" var en replik han använde. Jag började förstås leta efter argument för min ståndpunkt men fann inga. Jag skrev till biskoparna Nygren, Aulén och Giertz, som alla levde.

Jag fick träffa Aulén och Nygren i deras bostäder och det var angenämt, men jag kan inte påstå att jag fick kött på benen för spädbarnsdopet. Nog för att Nygren hade argument, men jag tyckte att de luktade Kejsarens Nya Kläder, den saga där två bedragare i textilbranschen som stoppar alla beställningspengar i egen ficka utan att leverera något. De sprider ut att den som är dum eller oduglig i ämbetet, inte kan se tyget. Så därför låtsas alla se tyget fastän kejsaren är naken. Bara ett litet barn vågar säga att han inte har något på sig. Om man inte tror på de teologiska formler som en biskop använder, så är man dum eller oduglig till prästämbetet. Fast nu är jag efterklok: riktigt så långt sträckte sig inte mina tankar då. Ändå fanns det kvar en liten, liten tagg av undran i mitt sinne......

Tillbaka till mina studieplaner. De övriga hindren avverkades i tur och ordning och jag läste så tre terminer på gymnasienivå för att bättra på betygen och skrevs sedan in på teologiska fakulteten i Lund och klarade resorna genom att åka med en annan studerande i hans bil. Detta kunde kombineras med jobbet på tidningen fram till september 1972, då både föreläsningsförmiddagar och gruppövningseftermiddagar blev obligatoriska och jag alltså måste sluta jobbet.

Filip och Filippus

Lunds universitet numrerade årsklasserna alfabetiskt. Jag tillhörde en studiegrupp som hette Filip. Eva fick försörja familjen och tog tjänst som barnsköterska på Allmänna Sjukhuset i Malmö. Där skaffade hon sig tyvärr ett ryggskott, som återkom irriterande ofta. Hon besökte både läkare, kiropraktorer och sjukgymnaster, som kunde skänka henne en tids lindring. Men eländet återkom alltid lika envist efter en viss tid, och det blev som ett handikapp för henne, som jag ska nämnna mer om senare.

Mina studier avslutades med den s.k prakten höstterminen 1973 och prästvigningen skedde tredje söndagen i advent 16 december av biskop Olle Nivenius. Det var ett mycket stort ögonblick i mitt liv, när Mårten Werner som assistent lade stolan och mässhaken över mig, som tecken på prästvigningen, och biskopen uttalade orden där han antvardade mig och de övriga prästämbetet i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn.

Nu kunde jag gå in i den tjänst, som jag hade tänkt på, när jag efter omvändelsenatten 1957 bäddade min säng. Det blev inte mycket sova av, den natten heller.

Men ändå vill jag nu med några rader återkomma till själva studietiden.

Jag hade sett ett bibelord som påminde mig om namnet på min studiegrupp - Filip. Det var ett ord från Jesus: - Så lång tid har jag varit hos eder och du har ännu inte lärt känna mig, Filippus.

(Joh. 14: 9) Ordet blev som en obehaglig eftertanke.

Något lysande läshuvud har jag aldrig haft. Varken under skoltiden eller i studierna med början vid 36 års ålder. Men jag fick ta emot Herrens välsignelse av Mårten på pastorsexpeditionen och vår Herre var nådig mot mig och lät mig lyckas, och hålla det tidsschema jag själv hade gjort upp med tanke på hur länge en termins studielån skulle räcka.

Den första plats jag sändes till - det kallas missi´v - var Björnekulla församling i Åstorps kommun i NV Skåne.

Ses vi i morgon?

Ha det bra! Rolf

Hej! Här kommer dagens avsnitt ....

När jag i november 1957 slutade min anställning på Holmahemmet, kom Mårten hem från sin FN-tjänst och jag frågade om jag kunde hjälpa honom med något. Jag hade sådan lust att ar- beta med något i Guds tjänst. Jodå, hade jag möjligen lust att vara söndagsskollärare? Ja, lusten fanns, fast jag visste ju inte vad en sådan gjorde. Han och hustrun Ulla plus ett par andra söndagsskollärare hjälpte mig tillrätta och jag fick ta hand om de yngsta, den s.k Lillklassen. Det var ingen lätt uppgift, för de pratade och busade mycket. Inte minst Mårtens egna flickor Rita och Ann-Katrin. Jag hade en uppgift till: jag höll på med en ungdomsgrupp, som jag kallade Korsriddarna,

Men småningom, vid midsommartid, skickades jag på en fjorton dagars kurs för söndagsskollärare, som hölls på Lekmannaskolan i Sigtuna. Deltagarna kom från hela landet. Bland dem fanns en söt flicka från Jönköping, som hette Eva. Hon blev min hustru 1962. Jag vill beskriva henne som en present från den Gud jag fann en augustinatt 1957.

Att gifta sig innebär givetvis krav på ordnade arbetsförhållanden, och fastän marken ofta gungade under fötterna på en handelsutbildad ung man, så föddes vårt första barn, Magnus, 1964. Den 1 september 1967 började jag på tidningen Arbetets bild- arkiv och telefoto.  Två  dagar  senare  ändrades  något för hela Sverige.  Då skedde

                                                         h ö g e r t r a f i k o m l ä g g n i n g e n

En möjlighet

1969 infördes en bestämmelse angående högskolestudier. Om man var minst 25 år och hade arbetat minst 5 år i yrkesarbete, så kunde man på vissa villkor och med visst betygsunderlag få skrivas in vid en fakultet, dvs. få tillträde till högskolestudier. Från kyrkans eget håll gällde också att man kunde få studera till präst och därvid få dispens från vissa ämnen. Det var visserligen ganska många om och men som gällde, men jag såg min chans. Man skulle tala med sin biskop för ett medgivande och ett formellt tillstyrkande av ärendet. Det skriftliga meddelandet att detta lyckades kom - på julafton 1970. En kär julklapp!

Ha det så bra idag! Rolf

Gomorron!

Den anställning Mårten skaffat mig, var en praktikanttjänst, som jag sökte och fick

med tanke på att försöka kommma in på Socialinstitutet i Lund. Året var 1957. Jag började anställningen i maj, nästan direkt efter militärtjänsten. Arbetsplatsen var en alkoholistanstalt, som drevs av en kyrklig stiftsverksamhet. (Lunds Stifts Prästers Nykterhets- och Diakonianstalt) Förestån- daren var diakon och en rejäl kristen. Varje söndag eftermiddag hölls andakt av ortens präster.

Jag hade ambitionen att leva ett utvärtes bra liv, som kunde tänkas rimma med kristendom, dock utan att jag ännu hade börjat tro. Därför deltog jag i andakterna, men var en rätt motsträvig och självpåtvingad deltagare. En augustisöndag lyssnade jag ändå lite mera aktivt, och fick höra bibeltexter som Uppenbarelseboken 2: 1-5. Brevet till Sardes församling.

"Men det har jag emot dig, att du har övergivit din första kärlek."

Och jag tänkte: Om nu Gud i alla fall skulle finnas, kunde han då mitt i en uppläst bibeltext vända sig direkt till mig med de ord som lästes? Kunde det vara så att denne eventuelle Gud tyckte att jag hade övergett min första kärlek? Jag förstod ju både av textsammanhanget och annars också att Gud i så fall menade kärlek till honom.

Efter den andakten hade jag sysslor att sköta, men jag gick i tankar som gällde det jag hade hört. Orden "varför inte" började komma också. "Varför inte" gällde tanken att göra ett sorts prov. Att be trots att jag egentligen inte trodde att Gud fanns. Inte ett klåfingrigt prov, där man bara "tänker se vad som händer". Utan ett prov där hela ens varelse finns med i spänd förväntan. Det kändes som om jag äntligen skulle få veta den verkliga sanningen om jag gjorde det provet. Men tvivlaren i mig hånskrattade åt det och sade att jag bara kommer att få hålla en monolog, men jag svarade: jamen om han nu inte finns, så händer det ju ingenting alls. I alla fall inget som kan skada mig.

När stunden hade kommit och jag hade låst mitt rum, så hade jag funderat ut hur det skulle gå till. Kristna brukade falla på knä, och knäppa händerna, hade jag sett, så det tänkte jag göra. I mitt rum fanns min bäddade säng och jag föll på knä vid den med händerna knäppta och böjde mig ner så jag hade näsan i bäddfilten. Den luktade kaffe, eftersom den kom från närheten till kaffeförrådet.

Jag sade - och nu var det ett tilltal och inte bara en föreläsningsröst - till den Gud vars existens jag definitivt ville veta sanningen om: Gud - om Du finns så ge mig ett tecken!

Och så var jag tyst och väntade. Jag har glömt tidsrymden, men jag tror att det gick en halv minut. Jag letar lite efter de rätta orden, men det jag nu fick känna, var en stor glädje. Den kom sakta och - den fyllde mig helt. Graden av glädje ökade efterhand. Den blev nästan outhärdlig till slut. Det är det bästa sättet att beskriva vad som hände.

Detta pågick länge, för jag började också tala till honom och tacka honom för att han hade svarat, och för mycket annat. Sedan började det hela gå över i ett annat skede. Jag började känna ånger över att inte ha gjort det här försöket tidigare. Gud hade säkert längtat efter att få höra från mig. Det här skedet blev ångerfullt och jag bad om förlåtelse för gamla synder.

Här måste min beskrivning sluta, även om det hände mer, som liknar vad andra har skrivit om liknande erfarenheter. Jag vill vara helt säker på att jag bara berättar vad jag upplevde.Och eftersom detta hände 1957 och jag skriver detta 1999, över fyrtio år senare, så vill jag vara säker på att minnas rätt. Men jag kände mig alldeles säker på att ha fått svar på min bön. Gud fanns verkligen.

Småningom måste jag väl ändå ha somnat, men trots den ganska långa nattliga erfarenheten, vaknade jag utsövd och på ett underbart humör. Tanken på vad som hade hänt, rörde mig på nytt till tårar och jag sade: "Det här, Gud, det ska Du inte ha gjort för ingenting. Jag vill ägna resten av mitt liv åt att tala om för folk att Du finns och hurdan Du är!"

Om denna natt och detta prov har jag berättat för många genom åren.

Om jag nu i mogen ålder ser utifrån på den unge man jag var, så ser jag att han skaffade sig en psalmbok och en plats i rummet till att be, plus ett ljus att tända. Och ett exemplar av Nya Testamentet. Det finns kvar ännu, med påskrift från föreståndaren att jag får det gratis. Den unge nykristne fick besvär med dåliga vanor som han bröt. Det tog ett bra tag att vänja sig av med att svära, för den konsten behärskade han grundligt: Men det gick, det också.

Jag är både glad och förvånad att han lyckades såpass bra. Men det berodde nog på att det inte var fernissa. Den glada överraskningen att Gud finns, blev verkligen något som vände ut och in på honom.

Tillbaka till jagformen. Jag skrev ett brev till Mårten Werner och berättade om den speciella

natten. Mina brev hade nog inte varit så roliga för honom att läsa dittills. Men nu skrev han glatt tillbaka och avslutade med: Håll nu fast det du har, så att ingen tager din krona.

(Upp. 3: 11)

Tack för idag. Vi ses i morgon?

Rolf

Hej!

Hittills har jag skrivit mest om vad som rörde sig inuti mina tankar. Mennu började det hända lite yttre påverkan.  

I maj 1956 ryckte jag in som värnpliktig befälselev  vid  Lv4  i  Malmö.  Jag ogillade mycket av det militära, men jag ville verkligen försvara mitt land. I militära samman-hang skulle jag inte tveka att ta till vapen för att skydda landet. Fred vill jag gärna ha, men fred ger bitter eftersmak utan frihet.

Det blev i militärtjänsten som jag träffade den person som innebar nyckeln till tro för mig. Mårten Werner var regementspastor och jag uppsökte honom, eftersom jag tänkte att en präst kanske inte skulle ge samma auktoritativa svar till en rekryt som till en konfirmand. Han började tala om Bibeln. Frågade om jag läste i den någon gång.

Och jag tänkte: - Bibeln?! Används den än? Det finns ju så mycket modern litteratur om kristendom. Högt sade jag bara att det inte hade blivit så mycket med den saken. Jag kom ofta tillbaka till hans expedition, och så pratade vi litet. En del om Gud, en del om annat. Han frågade mig om jag hade försökt be någon gång. Det hade jag nu inte, eftersom jag trodde att det inte fanns någon att be till.

- Jamen jag tror på Gud, sade Mårten.

- Pastorn,  ja,  men pastorn är ju präst.

- Säj inte pastorn, säj du!  Javisst är jag präst. Men varför tror du jag har blivit det? Varför tror du jag har legat i Lund flera år och läst teologi? Tror du en prästlön är så fet? -

Vad jag än inbillade mig därvidlag, så svarade jag nej. Det trodde jag ju inte. Men det blev flera besök hos Mårten. Och sannolikheten för Guds existens ökade och minskade alltefter mitt humör den dagen. Men någon bibelläsning att tala om, blev det inte. Öpnade jag boken, så visste jag inte var jag skulle börja. Första Moseboks inledning hade jag svårt att tro och Nya Testamentet var fullt av en person som jag var rädd för. I varje fall skygg för. Jesus.

Jag tyckte inte om honom. Det vill säga  det  var nog  inget  d i r e k t  p e r -s o n l i g t  jag hade emot honom, utan det var mera så att han hade presenterats för mig på ett ganska sötsliskigt sätt. Som "Jeeeeesus".

Den första kontakten, på gott och ont, skedde med största sannolikhet i den barnpassningsinrättning (motsvarande dagis) som kallades barnkrubba, där jag tillbringade rätt många timmar mellan tredje och fjärde året. Där fanns två ledarinnor som var kristna, eller som mina föräldrar sade, "religiösa". Det var nog där jag oftast hörde Jesu namn "sliskas till".

När värnplikten var slut, upphörde för en tid kontakten med Mårten. Men han hann först skaffa mig min första anställning. Han for ut i FN-tjänst i Gaza. Jag fick hans adress. Ambitionerna att få kontakt med Gud, var nog inte så starka och låg därför för tillfället på is.

God morgon!

Välkommen hit!  Den här bloggen delar ut bitar av ett häfte jag skrev för några år sedan. Det följande är sista biten av  första kapitlet. -

Ja så här har jag tänkt efteråt. Men fortfarande var det jag som femtonåring, som upplevde avgrunden i form av en påtvingad ateism. Föräldrarna följde sin verklighet, det är klart, men jag är mycket tacksam för att de hade fel, som det skulle visa sig. Tiden härefter var en lång period av ångest inför livet och inför döden. Tanken på evigheten upplevde jag som en svindlande skräck. För trots försäkringarna om att Gud inte fanns, så kunde jag ju ändå inte vara riktigt säker på att döden gjorde att jag bara slocknar ut.

Men både tanken på utslocknandet och tanken på ett ändlöst fortlevande i en ändlös rymd, fyllde mig med verklig fasa. Det gick t.o.m så långt att jag fylldes av illamående av att enbart sitta nära en person med hjärtfel. Både evig död och evigt liv skrämde mig så att jag inte visste om jag tyckte att döden eller en evighet levande, vore det värsta. Och det kändes som om valet stod mellan dessa två. Om jag nu hade något val, tänkte jag. Den allvarliga och skrämmande delen av väckelsekristendomens apeller hade jag hört, men inte den evangeliska fortsättningen med försoningen i Jesu blod. Och därför kan jag fortfarande som vuxen kristen inte se helvetet annat än som en allvarlig, bokstavlig och förfärlig verklighet.

Jag passerade de tidigare tonåren och började på Malmö Handelsgymnasium. Jag diskuterade tänkbara världsförklaringar med mina jämnåriga. De tyckte att jag tog det där med döden lite väl hårt. Flera av dem hade redan börjat dricka. För mycket. Gymnasietiden medförde fester och jag gick på en del av dem. En gång var det maskerad och jag fick kyssa en haremsdam på kinden, men det visade sig sedan att hon var engelsklärare. Flera hade sedan rätt roligt åt denna kindpuss.

Att kristna kunde finna världens nöjen tomma, det hade jag ju hört, men att avstå från nöjen och sprit för att man inte trodde på Gud , det var underligt. Därför gällde jag ofta som religiös fanatiker fastän jag inte alls var troende!

Mina nöjesplatser blev biblioteket och biograferna, där jag fann den verklighetsflykt som jag behövde som påtvingad ateist. För den verklighet jag upplevde - med alla skräcktankar - var verkligen värd att fly. Dessutom tror jag att Gud skyddade mig från grova och uppenbara synder som jag nog försökte och ville begå men alltså hindrades ifrån.

Ses vi i morgon? Ha en fin dag!

Rolf

 Godmorgon!  Dags för ett litet avsnitt ur "Drabbas".

Ateisten "predikar" ofta den läran, att den troende tror på Gud på grund av att han desperat hoppas att det skall finnas en Gud. Och i en del fall kan en troende vara så pressad i sin livssituation att denna desperation finns. Ateisten menar att den troende medvetet eller omedvetet bedrar sig själv till att tro "mot bättre vetande". Både sitt eget vetande och andras. Den troende borde, menar ateisten, öppet erkänna att Gud inte kan finnas. Vidare anser ateisten att det är människohjärnan som inte kan acceptera sin egen död, utan måste uppfinna ett evigt liv, som den troende hjärnan hoppas skall vara sant.

Och som slutkläm på detta resonemang händer det att ateisten jämför den uppstån- delsetroende kristne med ett litet barn, som skriker nejnejnej! när det är läggdags, trots att barnet ser att det är mörkt ute. Detta beror, anser ateisten, på att den kristne "inte vill acceptera sanningen, utan till varje pris vill hävda sin tro. Han vill så gärna tro på himmelen för att han vill dit i stället för att utslockna."

Jag vill inte förneka

att det finns något trotsigt och mot meningslöshet upproriskt i min egen kristna tro. Och jag vet att det är tro, och att jag kan ha fel. Fast jag tycker nog att jag har fått rätt många indicier för att min tro är riktig. Däremot ännu inga för motsatsen. Men min tro är en tro.

Hittills har jag mest citerat ateismens något nedlåtande ton. Men om vi ärligt inventerar lagret, finner vi en annan utgångspunkt också. Det är inte bara den troende, som kan anklagas för att bygga sin tro på ett desperat hopp. Den kristna tron så som den beskrivs i Bibeln, innehåller inte bara talet om ett evigt liv och en himmel för den troende. Den innehåller även skarpa varnings- och domsord om straff. Det finns anledning att förmoda att ateisten kan bygga sin icke-tro på en rädsla för att dessa varningar och domsord skall visa sig sanna och bli verklighet en dag. Eller i korthet: Den troende tror kanske för att han vill att det trevliga skall vara sant. Men ateisten tror (=icke-tror) kanske för att han inte vill att det otrevliga skall vara sant. Det råder lika stora skäl att hoppas och frukta - på båda sidorna. Det desperata hoppet som ateister anklagar troende för, finns i samma utsträckning - om också sällan öppet redovisat - i det egna lägret.

Vem får det värst efter döden om hans tro är falsk: den kristen eller ateisten? Den kristne slocknar ut och vet ingenting. Ateisten: vad upplever han? Jag vill inte byta. Är Du osäker men villig att verkligen pröva förutsättningslöst: Be en bön till Gud. Säg: "Jag vet inte vad jag ska tro. Ge mej ett tecken. Gud, jag vill tro. Hjälp mej!"

Där får vi skiljas åt för idag. Ha det b ra idag. Ses vi i morgon?  Rolf