Godmorgon! 

Jag fortsätter hämta delar av kapitel ur min lilla skrift Att drabbas.   

Nu har jag kommit till en typ av resonemang, men det är bättre att Du läser hela sammanhanget.  Det handlar om meingsskiljaktigheten mellan en ateist och en kristen. 

Den troende inser för det mesta att hans uppfattning i trosfrågor är en tro. Ateisten inser inte lika ofta att hans tron (icke-tron) är en tro, dvs. en uppfattning på trosplanet. Detta kan möjligen bero på att det är en negativ tro. (Ibland enbart en avvisande tro). Ateisten kan därför ibland formulera sig som om hans icke-tro vore en form av vetande eller rentav vetenskap. Han menar sig kanske (ensam eller samman med andra ateister) ha avslöjat den säkra sanningen, och gör därmed gällande att detta hans "avslöjande" visar att gudstron är falsk.

Både ateisten och den troende har rätt att hävda sina egna respektive uppfattningar, men ateisten är också, liksom den troende, skyldig att uppfylla det kunskapsteoretiska kravet och sätta etiketten TRO på sin uppfattning. Liksom den troende måste göra med vilket trosuttalande som helst.

Jag som skriver detta är ju troende kristen, och jag tycker själv att avsaknaden av en tro på Gud innebär att flyta omkring i en dyster, grå molnmassa, och det är kanske denna känsla som existentialisten, författaren Jean-Paul Sartre kallar för Äcklet. Livsledan. Det vill säga vad som enligt min mening uppkommer när man upptäcker vad livet utan Gud skulle vara. Med detta liv menar jag här det liv man lever, när man tror sig veta att Gud icke existerar. Ateisten skulle troligen skriva "inser" i st f tror sig veta. 

Ateisterna gör den rätt självklara personliga erfarenheten att livet saknar verklig mening, eftersom ingen Gud finns i deras trosmodell och medvetande. Livets mening får de söka på annat håll; genom att exempelvis bejaka sig själva eller livet eller en speciell tes, som skulle ge livet en mening som ersättning. Men själva livet blir egentligen deras fiende, och talet om det formuleras ofta i en bitter grimas, till vilken man behöver en eller annan medicin. Alkohol i rätt stor mängd är bara ett exempel.

Om vi fortsätter med Sartre och hans lärjungar, som kallar sig existentialister, så menar de sig vuxna därför att de väljer denna trosform, vilken de kallar "obehaglig men sann". De menar att de föredrar "den obehagliga verkligheten" framför "den behagliga fantasin" med trons innehåll.

Gudstron har i deras trosvärld och genom deras resonemangsmodell avslöjats som bedrägeri. Det har skett med samma klena bevisning som man anser att kristna håller sig med. Och liksom vi, väljer de böcker, nöjen och umgänge för att stärka sig i sin tro. Så vad är skillnaden? ---

Inte tro mot vetande utan tro mot tro.

Hej!

Jag fortsätter med boken som jag här kallar Drabbas....:

Där brast linan och jag störtade ner i avgrunden. Och nu var dessutom mina auktoriteter uttömda, så som jag upplevde det. Både prästen och föräldrarna. Så jag hade ingen att vända mig till i min förtvivlan och skräck. Och Gud fanns inte, så jag kunde inte be heller. Man kunde ju tycka att en femtonåring skulle vara mer rebellisk och inte bara finna sig i sådana svar, men föräldrar var starka auktoriteter på den tiden.

För att vara mer precis ska jag säga att jag tänker på den avgrund man kan uppleva under sig, när man plötsligt - om också tillfälligt - inte tror att Gud existerar. Ateister brukar här

säga att man "inser", men det är omöjligt att konstatera utan facit. När jag skriver Gud, syftar jag på Bibelns Gud.

Jag vill stryka under ordet tror, och jag vill betona att det verkligen handlar om tro och inte om vetande. Både den som tror på Gud, som det heter, och den som inte tror, måste inse att de tänker i trossatser. Man kan "tro på Gud" och "tro på icke-Gud", och jag kallar här de två kategorierna för troende respektive ateister. Den som icke tror men hellre vill kallas agnos- tiker får tänka sig detta ord istället. I dessa rader räknar jag ihop båda dessa kategorier.

som tillskrivs USAs indianer, där det heter att man inte kan uttala sig om någon annan och hans situation förrän man har gått en viss sträcka eller tid i hans mockasiner. Och man kan ju inte med säkerhet veta vad som rör sig inne i en annan människa och i hennes hjärna.

Samma hänsyn till våra olikheter kommer fram i en anekdot jag en gång hörde av en kina- missionär - först på kinesiska och sedan på svenska - på temat kinesisk visdom:

Man kan givetvis inte dra detta med individualiteter och olikheter hur långt som helst, eftersom vi människor är människor och har vissa, säkra saker gemensamt.

Så de uttalanden jag gör här om vad ateister och troende anser och tror, gör jag utifrån vad jag redan har hört och läst från båda lägren. M.a.o sådant som verkligen har sagts eller skrivits.

På återseende i morgon om Du vill!

Rolf

Ja hej!

Nu tänkte jag börja skicka sidor ur boken som har en titel  där Träffas ingår.

Jag förklarade i presentationen att ordet var träffas, men att å, ä och ö inte får vara med, så därför heter Boken här inne ATT DRABBAS.

Om Du inte kan följa med från början, kan Du alltid gå in till höger och välja

inlägg med datum.

Det minsta av frön

Jag är född en marsdag 1936 i Malmö och är enda barnet. Min första barndom var ljus, med undantag för en sjukdomsperiod under mina två spädaste år. Första medvetna synintrycket är som ett stillfoto: min far står i badbyxor med uträckta armar till ett hopp från trampolin, och jag själv står och ser ner i det kristallklara vattnet.

När jag var i sexårsåldern fick jag följa med en lekkamrat och hans mamma till S:t Petri stora vackra kyrka i Malmö. Min familj besökte aldrig kyrkor. När jag kom in i kyrkan upplevde jag en svårbeskrivlig känsla av att massor av osynliga änglar flög omkring där. Jag fylldes av en känsla av att Gud absolut måste befinna sig i kyrkan just då. Detta gav mig gåshud. Trots att jag inte begrep vad prästen sa i predikan så minns jag ändå att han talade om att förlåta.

- Gud, sade han, förlåter utan att man måste lova att vara snäll.- Ja, alltså om man översätter till det barnsliga språk jag tänkte på då. Detta var annat än min mamma. Henne måste man först lova att inte göra om dumheterna. Sedan förlåter hon. Men Gud!! Han måste vara en .......... jag har glömt vilket ord jag tänkte då. Kanske riktig Gud . Som vuxen fyller jag i ordet proffsig om Gud. Sexåringen Rolfs ord gick i samma stil.

Min första skoldag inleddes med att jag gick till en av de främsta bänkarna i salen och satte mig med andäktigt knäppta händer och där väntade jag på händelsernas utveckling. Jag hade fått för mig att man borde göra så, men annars saknade jag helt kristen uppfostran.

Min första Fröken var också min första kontakt med Bibeln och bibliska historien. Det mesta av den undervisningen har jag glömt, men hon hade sått ett frö i mig - lilla frö.

När jag konfirmerades 1951, hade mina frågor om Gud börjat komma. Jag undrade om Gud fanns och vad döden och evigheten var. Jag tyckte att jag balanserade med mina frågor på en lina, spänd över en avgrund av obeskrivlig skräck. Jag tänkte nog att det vore logiskt att gå till prästen med mina frågor, men samtidigt hämmades detta av tanken på att prästen måste ge vissa bestämda, kristna svar på mina frågor. Prästen var givetvis en auktoritet på området, men han var ju partisk.

Då återstod mina föräldrar, som var mina naturliga auktoriteter, som jag upplevde som opartiska. Det trodde jag i alla fall. Visserligen hade jag väl hört ordet Gud i deras mun, men det kanske mest var för att hålla mig på mattan.

Och svaret som mina föräldrar gav var att Gud var en produkt av smarta präster. Tablå!

Det svaret hade min mamma fått av sin far, så det blev även mitt arvegods. "Det finns varken Gud eller djävul - det är bara sånt som de har hittat på för att hålla folk i schack. Det förstår du väl förresten själv, så som det det ser ut i världen."

Det svaret fick jag. 

Om Du vill höra mer, ses vi här i morgon.

Rolf